Jag vill inte på något sätt förringa det utanförskap som många människor befinner sig i och känner i Rosengård. Men när
en socialdemokratisk politiker lägger skulden för upploppen i stadsdelen på ”arbetslösheten” så är det inte något annat än trams. Att skjuta över skulden för enskilda människors egna handlingar på något abstrakt som ”arbetslöshet” är att både frånta människor ansvar för sina egna handlingar och blunda för de egentliga problemen.
När man sätter eld på släpvagnar som tillhör en bensinmack eller krossar fönstren på en livsmedelsbutik så bidrar det inte till fler jobb. Tvärtom. Det ökar kostnaderna för arbetsgivaren och minskar möjligheten att anställa fler medarbetare. När man förstör kommunala fastigheter och annan egendom så bidrar det inte till en minskad arbetslöshet utan ökade kostnader för kommunen och därmed minskade resurser till att anställa personal och vidta åtgärder som hjälper fler människor att komma i jobb.
Dessutom så är arbetslösheten idag – även om vi står inför en ökande arbetslöshet – den lägsta på bra många år.
Att välja att förstöra offentlig eller privat egendom är ett eget val. Det är varje individ som ansvarar för sina egna handlingar – och också ska ta konsekvenserna av dessa val. Det kan inte ursäktas på något sätt. Jag är övertygad om att de allra flesta som bor i Rosengård håller med om det.
De som ställt till med förstörelsen, i en redan utsatt stadsdel, är personer som inte respekterar grundläggande mänskliga rättigheter. Personer som inte respekterar sina medmänniskors rättigheter.
Om man ska hitta några förklarande omständigheter, men som på inget vis ursäktar enskilda individers handlande (de flesta verkar ju dessutom vara tillresta), till varför Rosengård kommit att bli en stadsdel med en hög grad av arbetslöshet och utanförskap så står dessa att finna i en sedan årtionden misslyckad socialdemokratisk bostadspolitik och integrationspolitik. På 1960-talet grundlades den boendesegregation som vi fortfarande dras med genom det då genomförda ”miljonprogrammet”. Och kom nu inte och hänvisa till trångboddhet och annat eftersom att dessa problem berodde på den dessförinnan rådande socialdemokratiska bostadspolitiken med hyresreglering och andra inslag som ledde till de problem som miljonprogrammet ansågs lösa.
Integrationspolitiken – om den nu kan kallas för det – har präglats av ett omhändertagande som fråntagit människor som kommit till Sverige ansvaret för sina egna liv. De som sökt sig till Sverige har i det närmaste omyndigförklarats. Deras utbildningar, erfarenhet och yrkesskicklighet har inte tagits till vara. De har satts på skolbänken, i en likformad utbildning, utan att några krav på motprestation har ställts. Innan de fått möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden så har politiken hållit dem borta från den så länge som möjligt. Flyktingar och invandrare har behandlats som om de på något sätt vore mindre kapabla än andra att ta ansvar för sina liv och försörja sig. De många åren utan kontakt med arbetsmarknaden har malt ner självförtroendet hos många och minskat deras möjligheter att någonsin få ett jobb.
Den socialdemokratiska politikens oförmåga att skapa ett bra klimat för framväxten av nya jobb har givetvis också bidragit till problemen. Under många år, trots hög ekonomisk tillväxt, så plågades vi av hög arbetslöshet på grund av denna politik.
Men kom inte och skyll vandalism på ”arbetslösheten”. Det är trams.
Andra väsentliga aspekter på problematiken tas upp i
denna ledarartikel.
Gunnar AxénLäs även andra bloggares åsikter om
Rosengård,
socialdemokraterna,
bostadspolitik,
integrationspolitik,
arbetslöshet,
flyktingar,
invandrare,
utanförskap,
vandalism
Oppositionen försöker göra gällande att utanförskapet ökat jämfört med för tre år sedan. Detta är dock helt felt. Trots att vi för tre års sedan befann oss på toppen av en högkonjunktur och nu är mitt i en kraftig lågkonjunktur så var 17.000 personer färre i utanförskap i augusti i år jämfört med samma månad 2006. (klicka på bilden)
Inlägg
