Svenskan skriver idag om SJ:s oförmåga att leverera de resetjänster som man säljer. Sitter just nu själv på ett regionaltåg mot Norrköping som har stannat ett antal gånger på grund av "tågmöte". Något besked om hur pass mycket försenade vi är har man givetvis inte meddelat oss passagerare, men inget tyder på att ankomsten till Norrköping kommer att vara den utlovade - dvs kl 20.11.
Efter att ha åkt några varv runt jorden med SJ under de senaste 10 åren så har man blivit tämligen luttrad. Passar på att nedan bjuda på en reseberättelse från november 2005 av det värre slaget.
"Den 30 november avgår ett X2000 från Stockholm Central kl. 19.50. Om allt går som det ska, så ska jag och ytterligare närmare ett par hundra personer vara framme i Norrköping strax efter kl. 21.00. Som så ofta med SJ så går inte allt som det ska. Resan tar tvärstopp strax före Flen, kl. 20.30. Tåget tystnar. Efter en stund släcks belysningen. Värmen stängs av. Senare får vi veta att när tåget lämnade Stockholm Central så fungerade endast ett av de tre kontaktdon som leder strömmen från ledningarna till tåget. Nu har även det tredje slutat att fungera.
Efter väntan i mörkret, i en allt svalare kupé får vi besked om att vi ska bogseras tillbaka till Södertälje, en sträcka i fel riktning på 6-7 mil, för att där gå på ett fungerande tåg och återigen resa söderut. När vi passagerare påpekade att det kanske vore bättre att bogsera oss den korta sträckan till Flens station för att där byta till ett fungerande tåg så fick vi besked om att trafikledningen hade bestämt att vi skulle till Södertälje och det beslutet var omöjligt att ändra. Senare visar det sig att SJ kört ett X2000 till Södertälje, därefter låtit lokföraren åka hem. Tanken var att vår lokförare skulle ta över tåget i Södertälje för vidare färd söderut. Det fanns således inte längre någon som kunde köra det nya tåget till Flen. Därför var vi tvungna att åka tillbaka till Södertälje. Och bussar visade sig av någon omotiverad anledning inte heller vara ett alternativ.
Sedan tar SJ ett norrgående, tämligen fullsatt X2000, och låter det backa tillbaka till vårt tåg. Tanken är att detta tåg ska bogsera oss till Södertälje. Efter ytterligare en lång väntan i mörkret och i en allt kallare kupé så börjar tåget sakta röra på sig, kl. 23.30. En doft av brända bromsar sprider sig i kupén. Färden tar stopp några kilometer senare vid Sparreholms nedlagda station. Personalen meddelar att de som vill kan kliva av där, men får ordna och bekosta vidare transport på egen hand. Ett mörkt och kyligt Sparreholm lockade dock inte mer än en handfull resenärer att ge sig ut på egen hand på den sörmländska landsbygden. Huruvida trafikledningen, som nu haft tämligen gott om tid att begrunda situationen, övervägt att trots allt försöka skicka tåget vidare från Södertälje eller några bussar till Sparreholm vet vi inte. Personalens information till oss passagerare har nu sjunkit till ett minimum.
Efter ytterligare en stunds väntan går tåget, mycket sakta, vidare mot Södertälje med täta stopp. Personalen upplyser om att de inte kan köra så fort eftersom att bromsarna fryst och låst sig och att detta riskerar leda till att det kan börja brinna. Få av oss känner sig särskilt mycket lugnare av den informationen, i den numera mycket kylslagna och mörka kupén. Anhöriga som ringer rapporterar att SJ:s upplysningstjänst vid förfrågan meddelat att våra tåg redan nått Södertälje respektive Stockholm. Varför man ljuger om detta är mycket svårt att förstå.
Klockan 00.40 meddelas att vi nu ska kunna gå med full hastighet och anlända till Södertälje cirka kl. 01.00. Tåget går dock långtifrån med full hastighet. Fem minuter senare meddelas att vi ska ”försöka ta oss till Gnesta” och där ”dumpa den skrothög” vi sitter i. Vi ska istället få gå över i det tåg som drar oss för att fortsätta vår färd mot Södertälje. Tänk att ingen tänkte på den möjligheten redan i Sparreholm… Strax före kl. 01.00 anländer vi till Gnesta station. Vårt tåg evakueras och vi får ta plats i det betydligt varmare och upplysta tåg som dragit oss så här långt. Vi finner att glädjen över att få agera bogserlok är relativt obefintlig hos våra nya medpassagerare. De borde nämligen ha varit vid Stockholm Central tre och en halv timme tidigare.
Evakueringen går ganska snabbt, men av någon anledning blir vi kvar vid Gnesta station. Nu visar det sig att man inte lyckas koppla från vår ”skrothög”. Vissa passagerare vill gå av och ta sig därifrån på egen hand. Personalen har dock låst dörrarna och vägra släppa av några. Om trafikledningen, som nu haft närmare fem timmar på sig att fundera, övervägt att skicka ett nytt tåg eller bussar till Gnesta vet vi inte.
Ungefär kl. 01.30 börjar tåget röra på sig. Vi får besked om att vi med ”nedsatt hastighet” ska gå mot Södertälje eftersom att vårt ursprungliga tåg inte gått att koppla loss. Cirka kl. 02.00 når vi så äntligen Södertälje. Vi har med SJ:s hjälp tagit oss från Stockholm Central till Södertälje på lite drygt sex timmar. De som på nytt ska försöka ta sig söderut går av vid Södertälje. De av oss som dagpendlar inser att det är bättre att fortsätta med det tåg vi nu befinner oss på tillbaka till Stockholm. En del talar om att försöka få några timmar sömn på soffan på jobbet.
De som steg av vid Södertälje upptäckte att all SJ-personal, med undantag för en person, i all hast tog taxi från stationen. Den kvarvarande representanten för SJ meddelade att det skulle komma bussar för vidare transport söderut. Vår lokförare hade nu nämligen arbetat så många timmar som var tillåtet. Stationen var stängd. Väntan på bussen fick således ske utomhus i kylan. Kl. 02.30 anländer den första bussen, när de andra kom är okänt. Kl. 04.00 anländer de första passagerarna till Norrköping, en halvtimme senare når resenärerna till Linköping sin slutstation.
Vi andra, närmare ett par hundra personer, anlände Stockholm Central kl. 02.40 och mottogs av en helt igenbommad station, en uruselt svag styrka av SJ-personal bestående av ett par, tre personer på perrongen som skulle administrera taxibiljetter, hotellrum och ombokningar. Personer som skulle vidare till Uppsala med tåg tvingas gå och klättra, med i många fall tungt bagage, tvärs över hela perrongområdet, inklusive spår där det i normalfallet är strängt förbjudet att passera.
SJ:s totalhaveri är en excellent uppvisning i total avsaknad av kundtillvändhet. På detta sätt manifesterar man tydligt hur arrogant ett monopolföretag kan agera mot sina kunder. SJ:s kompensation för förseningar på uppåt 8 timmar, i vissa fall längre för de som skulle fortsätta sin resa, förstörd nattsömn och i allmänhet omilda behandling innebär endast att kostnaden för resan återbetalas."
Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4,
Gunnar Axén
Efter att ha åkt några varv runt jorden med SJ under de senaste 10 åren så har man blivit tämligen luttrad. Passar på att nedan bjuda på en reseberättelse från november 2005 av det värre slaget.
"Den 30 november avgår ett X2000 från Stockholm Central kl. 19.50. Om allt går som det ska, så ska jag och ytterligare närmare ett par hundra personer vara framme i Norrköping strax efter kl. 21.00. Som så ofta med SJ så går inte allt som det ska. Resan tar tvärstopp strax före Flen, kl. 20.30. Tåget tystnar. Efter en stund släcks belysningen. Värmen stängs av. Senare får vi veta att när tåget lämnade Stockholm Central så fungerade endast ett av de tre kontaktdon som leder strömmen från ledningarna till tåget. Nu har även det tredje slutat att fungera.
Efter väntan i mörkret, i en allt svalare kupé får vi besked om att vi ska bogseras tillbaka till Södertälje, en sträcka i fel riktning på 6-7 mil, för att där gå på ett fungerande tåg och återigen resa söderut. När vi passagerare påpekade att det kanske vore bättre att bogsera oss den korta sträckan till Flens station för att där byta till ett fungerande tåg så fick vi besked om att trafikledningen hade bestämt att vi skulle till Södertälje och det beslutet var omöjligt att ändra. Senare visar det sig att SJ kört ett X2000 till Södertälje, därefter låtit lokföraren åka hem. Tanken var att vår lokförare skulle ta över tåget i Södertälje för vidare färd söderut. Det fanns således inte längre någon som kunde köra det nya tåget till Flen. Därför var vi tvungna att åka tillbaka till Södertälje. Och bussar visade sig av någon omotiverad anledning inte heller vara ett alternativ.
Sedan tar SJ ett norrgående, tämligen fullsatt X2000, och låter det backa tillbaka till vårt tåg. Tanken är att detta tåg ska bogsera oss till Södertälje. Efter ytterligare en lång väntan i mörkret och i en allt kallare kupé så börjar tåget sakta röra på sig, kl. 23.30. En doft av brända bromsar sprider sig i kupén. Färden tar stopp några kilometer senare vid Sparreholms nedlagda station. Personalen meddelar att de som vill kan kliva av där, men får ordna och bekosta vidare transport på egen hand. Ett mörkt och kyligt Sparreholm lockade dock inte mer än en handfull resenärer att ge sig ut på egen hand på den sörmländska landsbygden. Huruvida trafikledningen, som nu haft tämligen gott om tid att begrunda situationen, övervägt att trots allt försöka skicka tåget vidare från Södertälje eller några bussar till Sparreholm vet vi inte. Personalens information till oss passagerare har nu sjunkit till ett minimum.
Efter ytterligare en stunds väntan går tåget, mycket sakta, vidare mot Södertälje med täta stopp. Personalen upplyser om att de inte kan köra så fort eftersom att bromsarna fryst och låst sig och att detta riskerar leda till att det kan börja brinna. Få av oss känner sig särskilt mycket lugnare av den informationen, i den numera mycket kylslagna och mörka kupén. Anhöriga som ringer rapporterar att SJ:s upplysningstjänst vid förfrågan meddelat att våra tåg redan nått Södertälje respektive Stockholm. Varför man ljuger om detta är mycket svårt att förstå.
Klockan 00.40 meddelas att vi nu ska kunna gå med full hastighet och anlända till Södertälje cirka kl. 01.00. Tåget går dock långtifrån med full hastighet. Fem minuter senare meddelas att vi ska ”försöka ta oss till Gnesta” och där ”dumpa den skrothög” vi sitter i. Vi ska istället få gå över i det tåg som drar oss för att fortsätta vår färd mot Södertälje. Tänk att ingen tänkte på den möjligheten redan i Sparreholm… Strax före kl. 01.00 anländer vi till Gnesta station. Vårt tåg evakueras och vi får ta plats i det betydligt varmare och upplysta tåg som dragit oss så här långt. Vi finner att glädjen över att få agera bogserlok är relativt obefintlig hos våra nya medpassagerare. De borde nämligen ha varit vid Stockholm Central tre och en halv timme tidigare.
Evakueringen går ganska snabbt, men av någon anledning blir vi kvar vid Gnesta station. Nu visar det sig att man inte lyckas koppla från vår ”skrothög”. Vissa passagerare vill gå av och ta sig därifrån på egen hand. Personalen har dock låst dörrarna och vägra släppa av några. Om trafikledningen, som nu haft närmare fem timmar på sig att fundera, övervägt att skicka ett nytt tåg eller bussar till Gnesta vet vi inte.
Ungefär kl. 01.30 börjar tåget röra på sig. Vi får besked om att vi med ”nedsatt hastighet” ska gå mot Södertälje eftersom att vårt ursprungliga tåg inte gått att koppla loss. Cirka kl. 02.00 når vi så äntligen Södertälje. Vi har med SJ:s hjälp tagit oss från Stockholm Central till Södertälje på lite drygt sex timmar. De som på nytt ska försöka ta sig söderut går av vid Södertälje. De av oss som dagpendlar inser att det är bättre att fortsätta med det tåg vi nu befinner oss på tillbaka till Stockholm. En del talar om att försöka få några timmar sömn på soffan på jobbet.
De som steg av vid Södertälje upptäckte att all SJ-personal, med undantag för en person, i all hast tog taxi från stationen. Den kvarvarande representanten för SJ meddelade att det skulle komma bussar för vidare transport söderut. Vår lokförare hade nu nämligen arbetat så många timmar som var tillåtet. Stationen var stängd. Väntan på bussen fick således ske utomhus i kylan. Kl. 02.30 anländer den första bussen, när de andra kom är okänt. Kl. 04.00 anländer de första passagerarna till Norrköping, en halvtimme senare når resenärerna till Linköping sin slutstation.
Vi andra, närmare ett par hundra personer, anlände Stockholm Central kl. 02.40 och mottogs av en helt igenbommad station, en uruselt svag styrka av SJ-personal bestående av ett par, tre personer på perrongen som skulle administrera taxibiljetter, hotellrum och ombokningar. Personer som skulle vidare till Uppsala med tåg tvingas gå och klättra, med i många fall tungt bagage, tvärs över hela perrongområdet, inklusive spår där det i normalfallet är strängt förbjudet att passera.
SJ:s totalhaveri är en excellent uppvisning i total avsaknad av kundtillvändhet. På detta sätt manifesterar man tydligt hur arrogant ett monopolföretag kan agera mot sina kunder. SJ:s kompensation för förseningar på uppåt 8 timmar, i vissa fall längre för de som skulle fortsätta sin resa, förstörd nattsömn och i allmänhet omilda behandling innebär endast att kostnaden för resan återbetalas."
Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4,
Gunnar Axén
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar