Dagen har varit fylld av sammanträden och nu sitter jag på tåget mot Linköping tillsammans med riksdagskollegan Andreas Norlén för att - förhoppningsvis, SJ meddelar just nu att det är fel på tåget - nå fram till ytterligare ett möte.
Idag har vi presenterat vår delrapport om Jämställt föräldraskap. Som så alltid blir förslagen mer tillspetsade när de framställs i media, men det är kul att rapportens innehåll och förslag verkar sätta fart på engagemanget hos många. Såväl ris som ros har influtit i mailboxen idag. Vi kan se fram emot spännande diskussioner på partistämman när besluten ska fattas om den framtida inriktningen på vår jämställdhetspolitik.
Det som väckt flest reaktioner verkar vara denna skrivning i rapporten:
"Vi har infört jämställdhetsbonusen för att göra skillnad. Den har ännu inte varit i kraft
tillräckligt länge för att vi ska kunna se effekterna av den. Vi måste naturligtvis göra en
utvärdering av jämställdhetsbonusen för att säkerställa att den får önskad effekt och att
den leder till en jämnare fördelning av föräldraledigheten. Vi tror också att jämställdhetsbonusen går att förenkla och att informationen till föräldrarna kan förbättras. Om det skulle visa sig att jämställdhetsbonusen inte ger tillräcklig effekt bör den förstärkas.
För det fall jämställdhetsbonusen därefter ändå inte ger tillräcklig effekt är vi inte
främmande för att överväga en ökad grad av individualisering av föräldraförsäkringen
med utgångspunkt från den isländska modellen eller någon annan likartad lösning."
Den som vill läsa rapporten och bilda sig en egen uppfattning om det som verkligen står i den hittar den här.
Och hör gärna av er med synpunkter. Jag hinner inte alltid svara på alla mail, men jag läser alla jag får.
Media: SvD, SR, Nyheter24,
Gunnar Axén
Läs även andra bloggares åsikter om föräldraförsäkring, föräldraledighet, jämställdhet, Moderaterna, Nya moderaterna, politik, föräldraskap, SJ, Linköping
Norrman skjuten till döds i Mexiko
28 minuter sedan
Inlägg
Vårdnadstvister= Bli bättre pappa
SvaraRaderaFrån fler städer och samhällen runt i vårt avlånga land kommer nu nära nog dagliga notiser och rapporter om pappor som upplever sig förfördelade vid vårdnadstvister. Fler och fler pappor slår sig samman i landet och nya pappaföreningar bildas och axiomet är, kort och koncist, rätten att få vara pappa.
9/10 separerade föräldrapar undslipper sig detta vårdnadstvisthelvete, men för resten blir det smärtsamt, konfliktladdat och innihelvete olustigt. Ett dråpslag och fler pappor har tagit livet av sig när de förvägrats vara pappor. Få verkar bry sig mycket om detta.
Vid tvisterna, efter ett tag - när man hittat alla möjliga och omöjliga fel på den gamla partnern - flödar hat och illvilja mellan de båda, de som en gång i tiden gillade varandra så pass att de ville ha barn tillsammans, eller så blev det barn ändå.
Under fler år har jag då och då följt med på, inne i, de manliga diskussionerna vid vårdnadstvister och jag må säga att det är bara något som jag mäktar med ibland. Bittert, aggressivt, hatiskt och innihelvete kontraproduktivt. På den kvinnliga sidan är det inte mycket bättre utom i ett avseende. Man är inte som mamma strukturellt underordnad utan föräldraskap i vårt land är detsamma som mammans domän. Det är hon som är förälder nota bene. Män är , ni som kan den genuspolitiska grundkursen, i strukturell underordning.
Runt om i landet utökas, stegras pappakampanjerna allt eftersom alltfler pappor ser att fäderna, och papporna runt i Sverige om fattar innebörden av, förstår åsidosättandet, underordningen när det spricker mellan pappa och mamma. Kent Blix , i Östersund, startade nyligen en pappaförening som ska arbeta för pappors rätt och för barns rätt till både sin mamma och sin pappa. Barn måste ha samma rätt till båda sina föräldrar, säger han och menar att det inte är någon självklarhet i Sverige i dag. Många pappor upplever sig motarbetade vid en separation med barnets mor och att mammorna av tradition har övertaget när det kommer till vårdnaden av barnet säger Kent Blix vidare. Och - här har vi grundfuran i konflikten menar Kent - det finns fortfarande en gammal syn kvar att barn är kvinnans angelägenhet. Det lever kvar i domstolar och inom socialtjänsten, säger Kent Blix och fortsätter: Jag vill absolut inte ta ifrån mammorna några rättigheter men det måste vara jämställt, säger han till Länstidningen, Östersund. Föreningen vill verka för att lagar och traditioner ändras så att mammor och pappor behandlas lika i domstolar och andra myndigheter. Jag håller med Kent till fullo. Jag ser, jag hör, jag förstår.
Det finns även några få, notera i synnerhet få, Genusforskare som skriver under på detsamma. Dessvärre finns de forskarna mest i Norge, de svenska har mestadels fallit platt på magen och kör Talibantåget(män är talibaner, sådana som spränger flickskolor i luften och förbjuder kvinnor vistas utomhus eller att finnas till). Tala om gå vilse.
I de egna inkommande mailen , till mig som pappagruppsledare och mediadebattör , så lyfts den manliga underordningen - vid vårdnadstvister i synnerhet - fram allt tydligare och detta sedan lång tid tillbaks. Pappor har så gott som alltid underläge vid dessa tvister. Och den seriösa mansrörelse vi har i landet verkar inte alls bry sig speciellt överhuvudtaget om vårdnadstvister och mäns underordning i just detta. Tragiskt och det skapar ett legitimitetstvivel förstås. För om mansrörelsen öppnade upp även för att män inte enbart är förtryckare utan även kan vara systematiskt i underordning kan de få en helt annan bredd. Idag är man mer låst i mäns våld, vilket man måste ha i fokus också.
Vi får nu se framöver vad det leder till med dessa nymornade rätt ilskna, väldigt bittra pappaföreningar, men pappor överlag kan ju enkelt börja med att ta ut betydligt fler föräldradagar - som nybliven pappa- för att visa att männen/papporna tar ansvaret. Och kan det förstås, om man vill. Idag är det hutlöst uselt på manliga sidan, ska mäns och pappors trovärdighet öka - också i vårdnadstvisterna - gäller det att papporna/männen överlag kliver fram och blir föräldrar på 100%. Det går inte att fuska bort sakfrågan. Pappadagarna är officiellt 21%, mer rätt ca 15% och det mest vanliga pappauttaget är runt 10%. 90-10 med andra ord, ungefär som domstolarna dömer i Vårdnadstvisterna. Fundera över det gärna.
Män är idag inte överlag betraktade som föräldrar, det är ett mammajobb. Dags att ändra på det med andra ord. Det är där skon klämmer, mäns för klena föräldraskap, inte att socialsekreterarna alltid verkar vara kvinnor som är manshatare (jag har ungefär sjuhundra mail om detta..så visst, manshatet är verkligen utbrett och så gott som regel "godkänt"). Pappor blev föräldrar i Sverige år 1974 först officiellt , så det är mycket kvar att åstadkomma. Och vi män, som kollektiv, tar för oss, till oss för uselt. Vi är inte pappor på riktigt utan vi överlämnar ansvaret till mammorna, därav förlorar männen också tvisterna i domstolen. Visst, mammorna släpper inte alltid/ofta greppet om barnen. Tror ni inte jag fattar?
Domstolarnas 9/10 är detsamma som föräldradagarnas facit. Fatta nu det vänligen.
Tror det är läge att börja i rätt position och att pappor och män snabbt som ögat seglar upp och tar pappaansvar för nyfödda barnet hemma också och direkt. Och är med på tåget från början. Ja direkt efter amningen är avslutad(efter 4-5 månader).Vi har en ny mansrörelse på gång, det är de förfördelade papporna, som rör om och som ställer krav och jobbar hårt för att påverka. Det är bra. Men man kan inte köra stridsvagn på max utan man måste tänka till och hitta bundsförvanter. Stilla sig och hitta de bra som man vill, kan, samarbeta med. Synd att den seriösa mansrörelsen så ofta fastar i sin egen Taliban-fälla. Man ber nästan om ursäkt att man finns till.
Ok, vi får se vad detta leder till men jag fortsätter hålla ögonen öppna på papparörelsen när det gäller vårdnadstvister och mansrörelsen i stort i Talibanfrågan.
Alltså, det är pappornas dåliga föräldraskap som ligger som en tung kvarnsten runt halsen, det stora minustalet. Likväl som kvinnorna ofta talar om att de blir förfördelade i arbetslivet och måste bli extra superbra på jobbet så gäller nu detsamma gör papporna - de som hamnar i vårdnadstvist. De måste påvisa att de är väldigt extra superbra, och fram till konfliten , gjorde ett bra föräldrajobb. Det som domstolarna tar hänsyn till är 1) är mamman bra, vilket man räknar med per definition 2) så måste pappan vara minst lika bra, läs än nu bättre. Har pappan varit en högst vanlig pappa så är hans chanser rätt minimala och med högst vanlig pappa menar jag han har haft mer fokus på jobb än föräldraskap. Då är han rökt.
Plus att det är så förbannat vanligt att ta heder och ära av varandra att går det till vårdnadstvist gäller det att mannen har ett mycket bra föräldraskap att luta sig emot. Ta detta till er pappor! Att glida runt på räkmackan och tro man duger på räkmackan, det duger inte i socialutredningarna. Pappor kan inget annat göra än vara förbaskat BRA pappor. Därav är jag lite orolig över att många känner sig så förfördelade och skriker högt över det när de inte tagit sitt HELA föräldraansvar. För ska man möta den kvinnliga världen i form av sociala utredningar gäller det att har gjort sitt pappajobb ,föräldrajobb och gör det/gjort det förbaskat bra, inget annat gäller.
Tufft att säga, men så här är det. Sen vet jag förstås att det finns helt hopplösa människor av vilket kön det än gäller. Men barnen är fortfarande en mammadomän och tro inte att feministerna hjälper till. Och mansrörelserna hjälper inte heller till, så de här nya pappaföreningarna kan säkert bli bra om man fattar vitsen med att inte köra med stridsvagn utan förstår vitsen med samarbete, klokhet och omdöme och kan peka rätt i problematiken och inte gå vilse i hat och bitterhet. Men det krävs manlig mobilisering nu.
Anders Hammarlind, pappagruppsledare sedan tio år.
anders.hammarlind@surfnet.fi